Finfin krönika av Tarik Saleh
onsdag, 30 Jan-08
Jag snavade över en bra krönika i DN av Tarik Saleh. Den handlar om TV-program som MTV:s Cribs och i förlängningen om hela den genren. Dessa program som porträtterar företrädesvis amerikanska och europeiska celebriteter i deras fantastiska hem accompanjerade av sina fantastiska prylar. Tarik är inte den första jag läser som kommenterar dessa program, men han är den första som jag läser som frågar sig varför dessa program inte drar på sig kritik på samma sätt som sjuttiotalets veloursolidaritetslightkommunistiska barnprogram gjorde.
Rimligtvis borde de som tror att vi påverkas av vad vi ser på TV tro att program som Cribs har inflytande över vår tids unga på samma som sätt man trodde att sjuttiotalets program hade på 70-talets barn.
Om vi antar att TV:n påverkar oss i nämnvärd utsträckning så vill jag påstå att jag hellre lever i ett samhälle vars barn fått lite för mycket av Staffan Westerbergs pannkakor eller Claire Wikholm i velour än ett samhälle vars barn fått för mycket påtänd Tommy Lee i sitt Starbucksinredda gästrum eller 50-Cent i sin guldpläterade trettiorumsvilla med väggarna tapetserade med dollarsedlar. 😉
Åtminstone inbillar jag mig att vi lättare möter dagens och framtidens miljöfrågor med sjuttiotalsflum än tvåtusentalsflum…
hanubabbel 
torsdag, 31 Jan-08 kl. 11:48
Jag vet inget om svenska 70-talprogram på tv, men jag är säkert på att de program som sänds idag har en dålig inverkan på den som tittar. Mina tonårsbarn och jag har ofta diskussioner om den attityd och de värderingar som präglar de program och tidningar de läser och jag tror att jag i alla fall lyckas balansera medias inflytande lite ibland. Men jag tvekar.
lördag, 23 Aug-08 kl. 11:23
Det enda barnprogrammet jag minns att jag var riktigt rädd för var Ballongen spricker. Staffan W var ju skitsnnygg när han var ung. :o)
torsdag, 24 Feb-11 kl. 5:00
Åkte buss hem från jobbet, satte mig längst bak för att försöka slumra till en stund.
Det var omöjligt för framför mig satt två unga tonårstjejer, 13-14 år och babblade euforiskt, över oljudet av musiken som skrålade från en av tejernas mobiltelefon. För denna typ av ljudkontamination har jag alltid öronskydd med mig, men trots att öronskydden filtrerade oljudet en aning, kunde jag inte undvika att höra delar av deras samtal.
Det jag kunde uppfatta var att den ena var jättelycklig, för nån (gymnasie-)kille hade fått upp ögonen för henne, tagit några lättklädda foton av henne och lovat att göra henne känd. De skulle skriva på nåt kontrakt inom kort för han skulle starta firma, och hon var eld och lågor och så lycklig, hon sa flera gånger att det var som en dröm, hon hade alltid drömt om att bli modell, det och att bli känd. Hon frågade sin kompis om hon kanske också ville, då kunde de bli kända tillsammans. Och så gratulerade den första tjejen sig själv för att ha så bra kontakter. De skulle ut och köpa nya underkläder för fotograferingen. Och så bröt de ut i jubel för hur bra allt detta skulle bli för deras framtid. Och så lovade de varann att inte berätta för sina morsor än. Bingo Rimer nämndes i förbifarten, likaså Slitz, vars tjejer var sedda som förebilder. De verkade helt medvetna om vad de var på väg in i, och helt frälsta, de ansåg att detta var höjden av lycka, att de skulle bli kända underklädesmodeller.
Jag hörde allt detta och kände mig förbannad och sorgsen, för vad är det för samhälle där våra ungdomars högsta dröm är att bli kända, och en väg till kändisskap är att bli ett objekt???
Detta är vad ungarna matas med i tv och andra medier nuförtiden. I ett flertal kanaler går program av typen Big Brother, där våra ungdomar programeras till att bli objekt, att objektifiering är en väg till lycka.
Jag satt o kunde inte bestämma mig för om jag skulle säga nåt till dem eller ej. Om jag sa nåt, så skulle de kanske bli ännu mer triggade att genomföra detta, visa sig vuxna, självständiga.
Om jag inte sa nåt, var jag ännu en i den gråa massan av oengagerade frånvarande vuxenzombies.
Så jag när jag skulle stiga av rörde jag vid ena tjejens axel och sa att de skulle vara rädda om sig. Att om de gjorde nåt, måste det alltid vara på sina egna villkor, att det finns många utnyttjare.
De såg på varandra och trodde inte sina öron, de himlade sig lite…men innan dörrarna stängdes bakom mig, hörde jag den ena säga…”men vad gulligt ändå, att hon…”