Jag har suttit på den här ett tag nu och nu kan jag inte hålla inne med den längre… Det här är en av dom där historierna man hör om. En sån där historia om någon som får en chans och tar den mot alla odds och som bara är så skön att man inte kan göra annat än att rysa av välbehag. Om ni så bara har ett litet, litet embryo till hjärta så måste, måste se detta klipp! Only in America, only in America…

Det handlar om en autistisk basketfantast vid namn Jason McElwain. Han går i specialklass på ett highschool i New York och har under de senaste åren varit lite av en maskot för skolans basketlag. Han har hängt med på matcher och träningar och burit vatten, fixat handukar och sånt.
Inför säsongens sista match ville coachen vara lite bussig och låta honom sitta med på bänken ombytt. Och, kanske, bara kanske skulle han få göra några byten. Kolla videon och se vad som hände. Det är helt fantastiskt!

.

Visst är det märkligt att de så många av våra stora konstutövare lider av depressioner och/eller ångest till och från i livet. Den senaste i raden är Lars von Trier som drabbats av depression och helt tappat skaparlusten. I en artikel i DN refererar man en artikel i danska Politiken där von Trier berättar att han inte har skaparglädjen kvar. I den artikeln utnämner han för övrigt själv Dogville som sin främsta film.

Kanske är det konstnärens tunna vägg mellan känslor och medvetande – det som gör dem till stora skapare – som gör dem, åtminstone skenbart, överrepresenterade i mentalvården?

Salvador Dali hade i alla fall saken klart för sig när han sade: ”Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen”.

Skrietmålaren Munch hade en dystrare kommentar om ångest: ”From the moment of my birth, the angels of anxiety, worry, and death stood at my side, followed me out when I played, followed me in the sun of springtime and in the glories of summer. They stood at my side in the evening when I closed my eyes, and intimidated me with death, hell, and eternal damnation. And I would often wake up at night and stare widely into the room: Am I in Hell?”

I alla fall är det skönt att en sökning på ångest och kreativitet kan generera även humorösa träffar. Jag avslutar med en skön variant av Munchs Skriet:

 

munch.jpg

Länkar:

En rätt intressant artikel från en server på Chalmers om kreativitet och mental hälsa.
Även SvD skriver om detta.

Vem matar du?

lördag, 5 Maj-07

gollum1.jpg

Jag fick höra en bra allegori nyligen. Eftersom minnet är kort så kommer jag inte ihåg den exakt, så jag knappar ner den så gott jag kan komma ihåg. Andemeningen är dock helt oförändrad.

”En gamling berättar för sitt barnbarn om ett gräl som pågår inom honom. Han berättar att konflikten står mellan två vargar.

Den ena vargen är full av avundsjuka, sorg, ånger, girighet, högmod, självömkan, skuld, bitterhet, lögn och egoism.

Den andra vargen är full av glädje, fred, kärlek, hopp, ärlighet, ödmjukhet, medkännande, sanning och medlidande.

Barnet blir tyst en stund och frågar sedan: Vilken varg vinner?”

Den gamle mannen svarar: ”Den varg jag matar.”

Den underbare pastorn Fred Phelps och hans fromma medkristna i Westboro Baptist Church fortsätter att skämma ut allt vad religion innebär med sin kampanj mot homosexuella, Sverige och snart sagt allt annat som kan ses som det minsta progressivt här i världen.

Deras kampanj mot Sverige har pågått i några år och fick sin start när pingstpastorn Åke Green åtalades för hets mot folkgrupp med sitt fromma och kärleksfulla 😉 uttalande om att ”homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen”.

Nu rapporteras det om att deras kampanj tilltagit i styrka och det är tydligen hovet som står i skottgluggen denna gång.

Visst är det läskigt med denna typ av religiositet?

Länkar

Bonus

  • Blessed Hope Chapel – En helt annan, nästan lika galen sekt som tycker att Sverige är en antikristnation. Dom hoppar på Cheap Monday – jeans. Tack för länken ptrk!

Jag blir lite brydd över att se att antalet användare av antideppressiva medel ökar år för år. Tidningarna rapporterar gärna om detta och slår på stora trumman över hur illa människor mår. Det jag saknar är en lite mer djuplodande analys av läget. Det är för lätt att bara notera att fler mår illa eller möjligtvis att fler som behöver hjälp får hjälp. Det är ingen analys…

Varför inte ha en sansad och analytisk debatt om vad som kan vara de verkliga bakomliggande orsakerna? Det vore intressant att få lika mycket uppmärksamhet kring dessa bakomliggande orsaker som vi har runt själva ökningen. Tyvärr har vi alltför mycket av symptomrapportering i media idag och alltför lite av analys.

Själv påstår jag mig inte veta vad som ligger bakom, jag nöjer mig med att konstatera att om fler och fler mår dåligt trots att vår materiella välfärd ökar så är det i alla fall inte brist på prylar som är orsaken.

Länkar:

I dagens DN finns ett TT-telegram om BO:s årtrapport som sägs visa att småbarns psykiska ohälsa ökar. Artikeln. Jag är allmänt skeptisk till såna här rapporter, men i just denna kanske det finns en poäng. Så, utan att försöka vara alarmistisk och allmänt pessimistisk ska jag försöka skriva ner vad jag tror är några skäl till att barn mår illa. Allt ligger så klart hos föräldrarna…

  • Båda ska göra karriär. – Det är helt ok med lika villkor i arbetslivet, men det funkar inte att båda gör karriär när man har småttingar. Om kvinnan ska göra karriär så får mannen stå tillbaka och vice versa.
  • Pryl och statusjakt. – Många tror att man behöver den där barnvagnen för 7000kr, att barnen behöver åka säkert i en ny V70 och att lägenheten på tre rum är för liten för två vuxna och en unge. Därför skaffar man större/dyrare/nyare saker och drar på sig kostnader som gör att man måste jobba som en galärslav och då finns inte tillräckligt med tid till att vårda relationen till sina barn.
  • Självförverkligande. – För få anser att umgänge med sina barn är en väg till självförverkligande. Många tycker att vägen till självförverkligande går via arbete, bergsbestigning eller framgång i annat. Framgång på hemmaplan har ruskigt låg status.

Poängen med de ovanstående punkterna är att de i samtliga fall leder till att föräldrar spenderar lite tid med sina barn. Och risken är att även den tid som spenderas med barnen blir i ett slags mental frånvaro. Relationer tar tid och kräver mental närvaro. Själv vet jag med mig att när jag har det riktigt körigt på jobbet blir relationen till familjen hemma lidande. För ett litet barn utgör föräldrarna praktiskt taget hela världen – om ingen av föräldrarna är riktigt närvarande är nog den världen en ganska känslomässigt tom plats. Självklart kan det leda till ångest.

Länkar: