Musikfildelning – en historik.

onsdag, 23 Maj-07

Än en gång läser vi att skivbranchen knäar enligt en DN-artikel från tidigare i veckan. Nu skriver DN-kultui två artiklar (1, 2) om att detta kanske bara gäller de stora bolagen. Jag citerar den ena DN-artikeln:

”En engelsk undersökning visar att de tio skivorna överst på försäljningslistan minskat med hela 25 procent det senaste kvartalet. Tittar man däremot på de tusen mest sålda syns en ökning. Ett bevis för att färre exemplar säljs men fler titlar.”

Detta låter både rimligt och lovande. Rimligt därför att nedladdning är enklast för den som letar efter storbolagens kommersiellt framgångsrika (?) artister och lovande eftersom det verkar som om småbolagen som ofta drivs i en anda av entusiasm lika mycket som ren och skär vinstlystnad värnar mer om mångfald och kvalitet, i mitt tycke.

Nåväl, för ett tag sedan knappade jag ihop fildelningens historia som jag kommer ihåg den. Jag klistrar in den här…

Om skivbranschen hade varit på tårna och vaknat när Napster exploderade 1999 så hade deras tillvaro sett mycket annorlunda ut idag. Detsamma kan sägas om det som filmbranschen upplevt de senaste åren.

napster.pngFör er som inte kommer ihåg eller var med när mp3-nedladdningen exploderade hos en bredare publik kan jag fylla i historien lite. En historia som i framtiden kommer att refereras till som en intressant case-studie i många universitetskurser i framtiden. En case-studie i stil med:

  • När omvärlden förändras bortom er påverkan, gör inte såhär. Inte under några omständigheter, någonsin, på något sätt. Begrips?

Ungefär såhär gick historien:

Under andra halvan av nittiotalet började människor med bredbandsuppkopplingar, främst studenter att förutom den vanliga nedladdningen av spel och program även börjat att ladda ner musik i det då ganska okända komprimeringsformatet mp3. Då var det trots komprimeringen väldigt skrymmande med musik i datorn och därför var det något som främst lockade entusiaster som kanske mera laddade ner musik för att det gick och för att det kändes lite fräsigt och nytt. Många köpte ändå de skivor de laddade ner för man var liksom van att ha konvolutet och en fysisk skiva.

Men allt eftersom fler och fler människor började få snabba internetuppkopplingar, samtidigt som hårddiskstorlekarna och CDR-skivor blev billigare började fler och fler dela med sig av och ladda hem musik. Under slutet av nittiotalet blev det så pass vanligt att det började dyka upp mer allmänt tillgängliga fildelningsnätverk. Det mest kända då var Napster. Napster var det första fildelningsprogrammet som slog igenom i bredare lager. Först så agerade skivbolagen inte alls. De var yrvakna och hade nog inte haft fingret i luften och fattat vilken kraft som låg bakom detta. Verkligheten höll på att förändras för dem – radikalt. (Under de kommande åren skulle en hel ungdomsgeneration växa upp som aldrig betalat för musik – och hur får man en sådan grupp att plötsligt bli betalningsvilliga?)

cdr.jpg

När så Napster legat ute i några månader började skivbolagen vakna. De agerade då med en slags ryggmärgsreflex och skickade ut sina advokater med stämningar mot upphovsmannen bakom Napster – Shawn Fanning. Föjlden blev att alla fick veta vad Napster var och vad man kunde göra med det. Napsteranvändandet fullständigt exploderade och folk som aldrig annars laddat hem ens ett litet spel började ladda hem musik.

Inte heller nu gick det upp för skivbolagen att deras världskarta var omritad. Man fortsatte att agera som om de som låg bakom Napster var ett piratskivbolag som stal deras musik. De förstod inte att detta var den nya ordningen att inrätta sig i – om man slog ihjäl Napster så skulle nya nätverk öppna. Visst hade de all rätt att försöka stoppa Napster och få betalt för den musik de faktiskt finansierat inspelningen av och promotionen för. Men det de borde ha gjort är att fort som ögat se till att ta fram ett legalt och attraktivt alternativ. Det gjorde man dock inte och till viss del kan man ju förstå dem.

Denna nya världskarta måste varit skrämmande för alla skivbolagsledningar. Enligt den gamla ordningen hade skivbolagen mer eller mindre ensamrätten till distributionskanalerna, CD-pressarna och hela produktionskedjan inklusive dyra studios. I den nya världsordningen kunde vem som helst – som hade en snabb uppkoppling, lite teknisk utrustning och lite know-how kortsluta hela kedjan från skapandet av musik till distribution till slutkonsumenten. Det enda som bolagen hade kvar var en sjujäkla massa know-how om branschen, duktiga producenter och en enorm erfarenhet av promotion. Och det är inte så bara, det borde man tagit fasta på och fokuserat på istället för att bedriva krig mot en hel generation av deras bästa potentiella kunder.

Åren gick och skivbolagen presenterade det ena halvhjärtade försöket att erbjuda lagliga nedladdningsalternativ efter det andra. Napster lyckades man slå ihjäl 2001, men då var det redan försent. Idag finns tiotals fildelningsnätverk som distribuerar miljontals mp3-filer dagligen och branschen har fortfarande inte en bra, prisvärd tjänst med stort utbud ute på banan. Fortfarande jagar man runt med sina advokater och lobbyorganisationer. Man ropar på strängare lagstiftning, man kräver rätten att få lagra enskilda nedladdares IP-nummer, man kräver polisinsatser. Detta mot den grupp som, om man vaknat i tid kunde varit deras bästa kunder. Tragiskt är ordet. Bilden nedan visar försäljningen av antalet guld, platina, multiplatina och dimantsålda album i USA från 1957-2005.

albumsales.png

Skivbolagen har all rätt att få betalt för sina ansträngningar, precis som du och jag förväntar oss lön när vi går till jobbet, men jag tror att de skulle vinna mer på att verkligen anstränga sig för att få ut en billig, välsorterad tjänst på banan. En tjänst där man utan läskiga DRM-inskränkningar kan välja från hela skivbolagens enorma utbud av fantastisk musik som de gett ut genom åren. Jag skulle så gärna vilja kunna få tag i obskyra titlar från förr, titlar som kanske aldrig någonsin kommer att pressas på CD. Musik kan enkelt distribueras över nätet och till nästan ingen kostnad. De skulle kunna få betalt för musik som annars aldrig hade blivit såld. Men det är inte bara sån musik som de skulle kunna tjäna mer pengar på, även mainstreammusik från idag skulle köpas från en sån tjänst.

Idag är det lättare och snabbare att få tag på senaste hitskivan från ett illegalt alternativ än ett legalt, för att inte tala om obskyra titlar, de finns ju bara-illegalt och det är ju helt otroligt!!!

Detta blev ett långt inlägg och om du läst ända hit så hoppas jag att du kan ge en kommentar. Kanske kan jag få nåt tips på bra legala vägar till bra musik?

Annonser

13 svar to “Musikfildelning – en historik.”


  1. Välskrivet.

    Dessutom har de ju försökt med DRM-trams på CD-skivor, men det gick ju minst sagt inte så bra. Jag förstår fortfarande inte varför inte filmbranschen lär sig av det här, de håller ju på att gå igenom precis samma process, fast lite senare och lite snabbare.

  2. Nina Says:

    Du menar kanska Sonys rootkit? Det var ju tidernas mest idiotiska DRM-trick. Men de skivorna såldes bara i USA vill jag minnas.


  3. Nej, det har ju varit kopieringsskydd av alla möjliga varianter, som antingen har gjort att de inte har kunnat spelas upp på bilstereon, eller gått att komma runt genom att hålla inne Shift-tangenten, köra Linux, eller rita med en grön penna längst ut. Allt för att folk inte ska kunna rippa skivorna till MP3-filer (varvid de istället har hämtat dem från The Pirate Bay).

  4. hanubabbel Says:

    Daniel: Jag instämmer. Det är så otroligt vansinnigt att man knappt kan tro att det händer. De ”skydd” som du talar om har ju lett till att folk kanske köpt plattan bara för att upptäcka att de inte kan använda den till varken bilstereo, DVD eller datorn. Vad gör man då? Jo man knallar ut på nätet och tankar hem den skivan och nästa gång så gör man det direkt utan att gå omvägen via affären.

    Detta och skivbranschens övriga agerande har lett till att man alienerat sig gentemot sin huvudsakliga kundgrupp. Förr var det i första hand ungdomar som köpte skivor, nu är det mestadels äldre personer. Det är bara att jämföra vilka artister som försäljningslistorna så ser man en tydlig skillnad på vilken åldersgrupp som handlar skivor idag jämfört med för tio år sedan.

  5. Anton Says:

    Finfin artikel. Och likaså mycket stabil blogg.
    Gillade speciellt statistiken. Bra att se i dessa tider av löst tyckande.
    Jag skrev en utläggning om fildelningens politiska implikationer som ni gärna får ta en titt på: http://antonfranlugnvik.blogspot.com/2007/05/datakulturen-r-smygradikal.html

  6. moivoila Says:

    Alltså från början har jag väl mest sympatiserat med musikerna, eftersom jag har en hel del såna i bekantskapskretsen, men det är ju ändå inte så att försäljningen kommer dem till del. Däremot tror jag faktiskt numer att musiker tjänar på att lägga ut några gratislåtar på nätet. Jag har upptäckt artister på det sättet och sen gått och köpt skivan, hör och häpna. Hur stenålermässigt som helst. Det här med upphovsrätt har ju också varit en känslig fråga och är kanske ? Är inte så insatt i hur tonsättare drabbas av det ? Kanske du har någon statistik där också ? Annars hör ju musiker till de mest utnyttjade i vårt nya samhälle. Får betala mest a-kassa och har höga studieskulder, dåliga löner, om ens några, dyra instrument och andra utrustningar. Tycker att mer pengar ska tillfalla dem som faktiskt ”gör jobbet”.
    Hur det nu ska gå till. Motsäger egentligen inte fildelning, men…undrar lite bara.

  7. hanubabbel Says:

    Moivoila: Jag instämmer med att musikern ska ha betalt. Gärna bra betalt också. Det jag efterfrågar – en sajt, eller flera som erbjuder ett stort utbud av musik till priser som ligger inom rimlighetens gränser – skulle utan tvekan ha potential att ge musikern lika mycket eller mer än vad dagens system gör.

    Det jag hoppas på och som jag tror kommer att bli verklighet är en ordning där skivbolagens (orättfärdigt?) stora andel av intäkten minskar, konsumentens valfrihet och utbud ökar och musikern och/eller kompositörens andel av intäkten ökar.

    Den som lever får se, det är bara det att jag börjar bli otålig efter ungefär tio års väntan på en framtid som borde varit här för länge sedan.

  8. Job Says:

    Hanubabbel! Det är andra gången jag stöter på din blogg efter lite planlöst surfande. Jag känner igen den på att du har en kategori som heter ”Hacks för ett bättre liv :)” och ett förbannat snyggt wordpress-tema. Jag ville egentligen säga att det är en väldigt fin blogg, men i övrigt kan jag ju tipsa om att det finns väldigt mycket fin musik som är både laglig och gratis – leta efter Creative Commons. Och småband på MySpace, liksom.


  9. […] Jag har tidigare skrivit en kort historik om musikfildelningen, den hittar du här. […]

  10. hanubabbel Says:

    Job: Tackar för berömmet! En arbetskompis tipsade om http://www.jamendo.com/ Där hittade jag en del bra…

  11. Christoffer Says:

    Har läst detta inlägg med mycket stort intresse. Verkligen fascinerande. Dock tror jag (som även du säger) att det är svårt att få tag på legal musik nuförtiden. Tror inte jag kan nämna någon faktiskt :S. Facebook kanske??

  12. Odman Says:

    Tjo 🙂 ett tipps ladda ner spotify !!!! gratis musik stremad musik sök på youtube förstår du 🙂

  13. måns bredelius Says:

    Mycket bra jobbat


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: