I en värld där allt måste mätas upp i penningvärde. . .

… måste mobbarnas offer få skadestånd innan krafttag sätts in. Där måste miljöeffekter förstöra egendom som värderas i pengar innan någon reagerar. I den världen är en skadlig produkt någonting man drar tillbaka först när publiciteten riskerar att förstöra producentens resultat. Där hanteras arbetare i tredje världen bara precis så medmänskligt att man inte drar på sig dålig press på huvudmarknaderna. I den världen räddas djurarter först när man kan räkna hem räddningsaktionen i potentiella framtida intäkter inom turism och skogar skövlas så länge de är mer värda som papper eller ved än de är som andningshål för våra djur och växter. Vi är inte där riktigt ännu, men vi är på god väg…

En australisk pojke har tilldömts ett skadestånd motsvarande ca. 1,2 milj. kr. Skadeståndet får han för att skolan inte agerat tillräckligt kraftfullt mot mobbningen av honom under skolåren. Jag antar att mobbning efter det skadeståndet blir en prioriterad fråga skolorna i pojkens delstat. I Sverige ser vi inga såna skadestånd, vilket i grunden är bra, men jag undrar om inte kraftigare tag mot mobbningen skulle komma till stånd om det fanns en sådan risk även i Sverige.

Ångest och skaparglädje går hand i hand

Visst är det märkligt att de så många av våra stora konstutövare lider av depressioner och/eller ångest till och från i livet. Den senaste i raden är Lars von Trier som drabbats av depression och helt tappat skaparlusten. I en artikel i DN refererar man en artikel i danska Politiken där von Trier berättar att han inte har skaparglädjen kvar. I den artikeln utnämner han för övrigt själv Dogville som sin främsta film.

Kanske är det konstnärens tunna vägg mellan känslor och medvetande – det som gör dem till stora skapare – som gör dem, åtminstone skenbart, överrepresenterade i mentalvården?

Salvador Dali hade i alla fall saken klart för sig när han sade: ”Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen”.

Skrietmålaren Munch hade en dystrare kommentar om ångest: ”From the moment of my birth, the angels of anxiety, worry, and death stood at my side, followed me out when I played, followed me in the sun of springtime and in the glories of summer. They stood at my side in the evening when I closed my eyes, and intimidated me with death, hell, and eternal damnation. And I would often wake up at night and stare widely into the room: Am I in Hell?”

I alla fall är det skönt att en sökning på ångest och kreativitet kan generera även humorösa träffar. Jag avslutar med en skön variant av Munchs Skriet:

 

Länkar:

En rätt intressant artikel från en server på Chalmers om kreativitet och mental hälsa.
Även SvD skriver om detta.

Inte bara burmeser knycker hår.

DN skriver idag om hårtjuvar i Burma. Det har tydligen blivit ett vanligare brott att tjuvar smyger upp bakom burmesiska kvinnor och grabbar tag i hästsvansen och klipper till. Håret säljs sedan vidare. Tidningen Khaleej Times har en längre artikel om hårstölderna. I den artikeln framgår det att tårtofsarna betingar ett värde av mellan 320 och 400 amerikanska dollar. Det är inte illa i ett land där medelinkomsten är bland de lägsta i världen.

Nyheten fick mig att komma ihåg en helt underbar sketch av Kids In The Hall. Med lite möda lyckades jag hitta den, den är bara suverän! Kolla in den här.

Medan jag letade ovanstående video upptäckte jag att det inte bara är burmeserna som har svårt att skilja på mitt och ditt när det gäller hår. En australiensisk flygplatsarbetare åkte tidigare i år i finkan för att ha samlat kvinnors huvud- och könshår från väskor han hanterat i jobbet, artikel om det. Även Brasilien har drabbats av hårtjuvar. Enligt den här artikeln får man 320 dollar för prima hår även i Brasilien. Och i Ungern stjäl man inte vilket hår som helst, där är det ungerns egen Elvis, megastjärnan Jimmy Zambo, som fått sitt hår stulet – dock post mortem. Dödsorsaken var mer än underlig – han tycks ha skjutit sig själv i huvudet av misstag, mer om det här.