TV-bolagen verkar ha lärt sig läxan

Det verkar som om TV-bolagen har lärt sig den läxa som film- och skivbranschen skulle haft nytta av de senaste åren. Såväl programchefen på TV3, Anders Knave som planeringsansvarige på TV4, Malte Andreasson talar idag i en DN-artikel om att man inte har några planer på att börja jaga nedladdare av deras större serier.

Istället talar man om att hitta lösningar och alternativ som gör att kanalerna ändå kan tjäna en hacka. Om skivbranschen hade haft den inställningen när Napster exploderade 1999 så hade deras tillvaro sett mycket annorlunda ut idag. Detsamma kan sägas om det som filmbranschen upplevt de senaste åren.

För er som inte kommer ihåg eller var med när mp3-nedladdningen exploderade hos en bredare publik kan jag fylla i historien lite. Den kommer nog i framtiden att refereras till som en intressant case-studie i många universitetskurser i framtiden. En case-studie i stil med:

• När omvärlden förändras utom er påverkan, gör inte såhär, inte under några omständigheter, någonsin, på något sätt. Begrips?

Ungefär såhär gick historien:

Under andra halvan av nittiotalet började människor med bredbandsuppkopplingar, främst studenter att förutom den vanliga nedladdningen av spel och program även börjat att ladda ner musik i det då ganska okända komprimeringsformatet mp3. Då var det trots komprimeringen väldigt skrymmande med musik i datorn och därför var det något som främst lockade entusiaster som kanske mera laddade ner musik för att det gick och för att det kändes lite fräsigt och nytt. Många köpte ändå de skivor de laddade ner för man var liksom van att ha konvolutet och en fysisk skiva.

Men allt eftersom fler och fler människor började få snabba internetuppkopplingar, samtidigt som hårddiskstorlekarna och CDR-skivor blev billigare började fler och fler dela med sig av och ladda hem musik. Under slutet av nittiotalet blev det så pass vanligt att det började dyka upp mer allmänt tillgängliga fildelningsnätverk. Det mest kända då var Napster. Napster var det första fildelningsprogrammet som slog igenom i bredare lager. Först så agerade skivbolagen inte alls. De var yrvakna och hade nog inte haft fingret i luften och fattat vilken kraft som låg bakom detta. Verkligheten höll på att förändras för dem – radikalt. (Under de kommande åren skulle en hel ungdomsgeneration växa upp som aldrig betalat för musik – och hur får man en sådan grupp att plötsligt bli betalningsvilliga?)

När så Napster legat ute i några månader började skivbolagen vakna. De agerade då med en slags ryggmärgsreflex och skickade ut sina advokater med stämningar mot upphovsmannen bakom Napster – Shawn Fanning. Föjlden blev att alla fick veta vad Napster var och vad man kunde göra med det. Napsteranvändandet fullständigt exploderade och folk som aldrig annars laddat hem ens ett litet spel började ladda hem musik.

Inte heller nu gick det upp för skivbolagen att deras världskarta var omritad. Man fortsatte att agera som om de som låg bakom Napster var ett piratskivbolag som stal deras musik. De förstod inte att detta var den nya ordningen att inrätta sig i – om man slog ihjäl Napster så skulle nya nätverk öppna. Visst hade de all rätt att försöka stoppa Napster och få betalt för den musik de faktiskt finansierat inspelningen av och promotionen för. Men det de borde ha gjort är att fort som ögat se till att ta fram ett legalt och attraktivt alternativ. Det gjorde man dock inte och till viss del kan man ju förstå dem.

Denna nya världskarta måste varit skrämmande för alla skivbolagsledningar. Enligt den gamla ordningen hade skivbolagen mer eller mindre ensamrätten till distributionskanalerna, CD-pressarna och hela produktionskedjan inklusive dyra studios. I den nya världsordningen kunde vem som helst – som hade en snabb uppkoppling, lite teknisk utrustning och lite know-how kortsluta hela kedjan från skapandet av musik till distribution till slutkonsumenten. Det enda som bolagen hade kvar var en sjujäkla massa know-how om branschen, duktiga producenter och en enorm erfarenhet av promotion. Och det är inte så bara, det borde man tagit fasta på och fokuserat på istället för att bedriva krig mot en hel generation av deras bästa potentiella kunder.

Åren gick och skivbolagen presenterade det ena halvhjärtade försöket att erbjuda lagliga nedladdningsalternativ efter det andra. Napster lyckades man slå ihjäl 2001, men då var det redan försent. Idag finns tiotals fildelningsnätverk som distribuerar miljontals mp3-filer dagligen och branschen har fortfarande inte en bra, prisvärd tjänst med stort utbud ute på banan. Fortfarande jagar man runt med sina advokater och lobbyorganisationer. Man ropar på strängare lagstiftning, man kräver rätten att få lagra enskilda nedladdares IP-nummer, man kräver polisinsatser. Detta mot den grupp som, om man vaknat i tid kunde varit deras bästa kunder. Tragiskt är ordet. Bilden nedan visar minskningen av antalet guld, platina, multiplatina och dimantsålda album i USA från 1957-2005.

Skivbolagen har all rätt att få betalt, det är min uppfattning, men jag tror att de skulle vinna mer på att verkligen anstränga sig för att få ut en billig, välsorterad tjänst på banan. En tjänst där man utan läskiga DRM-inskränkningar kan välja från hela skivbolagens enorma utbud av fantastisk musik som de gett ut genom åren. Jag skulle så gärna vilja kunna få tag i obskyra titlar från förr, titlar som kanske aldrig någonsin kommer att pressas på CD. Musik kan enkelt distribueras över nätet och till nästan ingen kostnad. De skulle kunna få betalt för musik som annars aldrig hade blivit såld. Men det är inte bara sån musik som de skulle kunna tjäna mer pengar på, även mainstreammusik skulle köpas från en sån tjänst.

Idag är det lättare och snabbare att få tag på senaste hitskivan från ett illegalt alternativ än ett legalt – det är ju helt otroligt!!!

Detta blev ett långt inlägg och om du läst ända hit så hoppas jag att du kan ge en kommentar. Kanske kan jag få nåt tips på bra legala vägar till bra musik?