Jag kanske är gammaldags, men. . .

Känns det inte jäkligt skumt med delar av globaliseringen? Är det inte rent ut sagt helt vansinnigt hur det har blivit – inte minst ur ett ekologiskt perspektiv.

I dagens DN skriver man om att polska jordgubbsodlare nu måste söka arbetskraft i Kina för att få tillräckligt mycket arbetskraft till det rätta priset inför årets säsong. Det ser väl ut ungefär så här:

Svenskar är för dyra att anställa – så man lejer en bunt polacker att renovera badrum i Sverige, bla. detta leder till att polacker blir en bristvara i Polen. Då plockar man in ett gäng kineser för att sköta jordgubbsplocket där. På grund av detta uppstår kanske arbetskraftbrist i Guangdong i Kina och då tar man till kineser från landsbygden i Kina dit.

Det kanske är alldeles lysande på något vis som jag inte förstått. Kanske kan någon marknadsliberal läsare hjälpa mig att inse storheten i detta. Men det kräver nog en debattör av världsklass för att få mig att inse storheten och fördelen med nästa globaliseringssyptom. Norsk lax, läs vidare…

Ett ekologiskt och moraliskt totalhaveri är den totalt vansinniga resan som din middagslax gör innan den hamnar på din tallrik.

Så här går karusellen – och det är verkligen en helt otrolig karusell:

I Norge smäller Steinar upp en laxodling i sin fina fjord, han har just fått focken på sin gamla oljeborrplattform och är i behov av lite deg. Problemet är att han måste mata laxen med något. På andra sidan jorden sitter chilenaren Jorge på en fiskebåt och kan dra upp stillahavsfisk i mängder för nästan inga pengar alls. Eftersom det är svinbilligt att frakta saker här i världen så köper Steinar sitt foder där.

Det resulterar i den första resan över jordklotet för din middagslax. Denna resa går flera gånger, eftersom en lax äter flera gånger sin egen slaktvikt innan den tas upp för att bli mat. När det så är dags för att ta upp laxen visar det sig att norrmän är en smula dyra att anställa och eftersom bränsle är tokbilligt i vår galna värld så skickar Steinar laxen infryst till en fabrik på andra sidan jorden (nästan), i Kina.

På en fiskefabrik i Shanghai står Huang Lo och tinar upp och filear norsk fisk för 20 spänn per dag. Om laxen sedan hade ätits upp i Kina hade väl historien kunnat sluta här, men icke! I Kina skulle inte en jävel ha råd att äta den här laxen så Huang Lo och hans polare packar in laxen i en låda och skickar den nedfryst tillbaka till en packanläggning i Holland. Där packas laxen in i förpackningar anpassade för de olika Europeiska mat kedjorna och skickas i lastbil hit tillbaka upp till Norden och hamnar i din Ica butik. Det var en resa på ett par tusen mil eller så, men visst var det värt det, eller?