TV-bolagen verkar ha lärt sig läxan

Det verkar som om TV-bolagen har lärt sig den läxa som film- och skivbranschen skulle haft nytta av de senaste åren. Såväl programchefen på TV3, Anders Knave som planeringsansvarige på TV4, Malte Andreasson talar idag i en DN-artikel om att man inte har några planer på att börja jaga nedladdare av deras större serier.

Istället talar man om att hitta lösningar och alternativ som gör att kanalerna ändå kan tjäna en hacka. Om skivbranschen hade haft den inställningen när Napster exploderade 1999 så hade deras tillvaro sett mycket annorlunda ut idag. Detsamma kan sägas om det som filmbranschen upplevt de senaste åren.

För er som inte kommer ihåg eller var med när mp3-nedladdningen exploderade hos en bredare publik kan jag fylla i historien lite. Den kommer nog i framtiden att refereras till som en intressant case-studie i många universitetskurser i framtiden. En case-studie i stil med:

• När omvärlden förändras utom er påverkan, gör inte såhär, inte under några omständigheter, någonsin, på något sätt. Begrips?

Ungefär såhär gick historien:

Under andra halvan av nittiotalet började människor med bredbandsuppkopplingar, främst studenter att förutom den vanliga nedladdningen av spel och program även börjat att ladda ner musik i det då ganska okända komprimeringsformatet mp3. Då var det trots komprimeringen väldigt skrymmande med musik i datorn och därför var det något som främst lockade entusiaster som kanske mera laddade ner musik för att det gick och för att det kändes lite fräsigt och nytt. Många köpte ändå de skivor de laddade ner för man var liksom van att ha konvolutet och en fysisk skiva.

Men allt eftersom fler och fler människor började få snabba internetuppkopplingar, samtidigt som hårddiskstorlekarna och CDR-skivor blev billigare började fler och fler dela med sig av och ladda hem musik. Under slutet av nittiotalet blev det så pass vanligt att det började dyka upp mer allmänt tillgängliga fildelningsnätverk. Det mest kända då var Napster. Napster var det första fildelningsprogrammet som slog igenom i bredare lager. Först så agerade skivbolagen inte alls. De var yrvakna och hade nog inte haft fingret i luften och fattat vilken kraft som låg bakom detta. Verkligheten höll på att förändras för dem – radikalt. (Under de kommande åren skulle en hel ungdomsgeneration växa upp som aldrig betalat för musik – och hur får man en sådan grupp att plötsligt bli betalningsvilliga?)

När så Napster legat ute i några månader började skivbolagen vakna. De agerade då med en slags ryggmärgsreflex och skickade ut sina advokater med stämningar mot upphovsmannen bakom Napster – Shawn Fanning. Föjlden blev att alla fick veta vad Napster var och vad man kunde göra med det. Napsteranvändandet fullständigt exploderade och folk som aldrig annars laddat hem ens ett litet spel började ladda hem musik.

Inte heller nu gick det upp för skivbolagen att deras världskarta var omritad. Man fortsatte att agera som om de som låg bakom Napster var ett piratskivbolag som stal deras musik. De förstod inte att detta var den nya ordningen att inrätta sig i – om man slog ihjäl Napster så skulle nya nätverk öppna. Visst hade de all rätt att försöka stoppa Napster och få betalt för den musik de faktiskt finansierat inspelningen av och promotionen för. Men det de borde ha gjort är att fort som ögat se till att ta fram ett legalt och attraktivt alternativ. Det gjorde man dock inte och till viss del kan man ju förstå dem.

Denna nya världskarta måste varit skrämmande för alla skivbolagsledningar. Enligt den gamla ordningen hade skivbolagen mer eller mindre ensamrätten till distributionskanalerna, CD-pressarna och hela produktionskedjan inklusive dyra studios. I den nya världsordningen kunde vem som helst – som hade en snabb uppkoppling, lite teknisk utrustning och lite know-how kortsluta hela kedjan från skapandet av musik till distribution till slutkonsumenten. Det enda som bolagen hade kvar var en sjujäkla massa know-how om branschen, duktiga producenter och en enorm erfarenhet av promotion. Och det är inte så bara, det borde man tagit fasta på och fokuserat på istället för att bedriva krig mot en hel generation av deras bästa potentiella kunder.

Åren gick och skivbolagen presenterade det ena halvhjärtade försöket att erbjuda lagliga nedladdningsalternativ efter det andra. Napster lyckades man slå ihjäl 2001, men då var det redan försent. Idag finns tiotals fildelningsnätverk som distribuerar miljontals mp3-filer dagligen och branschen har fortfarande inte en bra, prisvärd tjänst med stort utbud ute på banan. Fortfarande jagar man runt med sina advokater och lobbyorganisationer. Man ropar på strängare lagstiftning, man kräver rätten att få lagra enskilda nedladdares IP-nummer, man kräver polisinsatser. Detta mot den grupp som, om man vaknat i tid kunde varit deras bästa kunder. Tragiskt är ordet. Bilden nedan visar minskningen av antalet guld, platina, multiplatina och dimantsålda album i USA från 1957-2005.

Skivbolagen har all rätt att få betalt, det är min uppfattning, men jag tror att de skulle vinna mer på att verkligen anstränga sig för att få ut en billig, välsorterad tjänst på banan. En tjänst där man utan läskiga DRM-inskränkningar kan välja från hela skivbolagens enorma utbud av fantastisk musik som de gett ut genom åren. Jag skulle så gärna vilja kunna få tag i obskyra titlar från förr, titlar som kanske aldrig någonsin kommer att pressas på CD. Musik kan enkelt distribueras över nätet och till nästan ingen kostnad. De skulle kunna få betalt för musik som annars aldrig hade blivit såld. Men det är inte bara sån musik som de skulle kunna tjäna mer pengar på, även mainstreammusik skulle köpas från en sån tjänst.

Idag är det lättare och snabbare att få tag på senaste hitskivan från ett illegalt alternativ än ett legalt – det är ju helt otroligt!!!

Detta blev ett långt inlägg och om du läst ända hit så hoppas jag att du kan ge en kommentar. Kanske kan jag få nåt tips på bra legala vägar till bra musik?

Rubrikmakaren och sanningen. . .

Ikväll kom DN ut med nyheten om att alla mejeriprodukter som produceras i inre mälardalen kommer att fraktas med lastbil till Jönköping för processning och förpackning framöver. Detta på grund av att man på Arla beslutat att stänga mejeriet i Örebro. Rubriksättaren, som förövrigt måste vara ett inlån från kvällspressen, väljer då att sätta en kreativ rubrik på artikeln, nämligen ”Ekomjölk får längre transporter”. Senare ändrade man till lika kreativa ”Längre färd för ekomjölk”

Jag antar att man förväntar sig ett större nyhetsvärde om man låter de motsatt värdeladdade orden transport och ekologi kollidera i samma rubrik. Det är väl så media fungerar, men jag tycker att det är synd att man känner sig tvungen att hårddra och förvrida rubriken så till den grad att den som läser enbart rubriken får en totalt felaktig uppfattning.

Den som enbart läser rubriken får ingen ledtråd till att alla mejeriprodukter från inre mälardalen kommer att få längre transporter. Det enda de kommer att se är att ekologisk mjölk transporteras längre. Och om de är riktigt inskränkta, vilket ju som bekant händer att folk är, så kommer dom så fort klimatfrågan kommer upp på fikarasten att tvärsäkert hävda att ”jag har minsann läst i DN att ekologiska produkter har längre transporter än vanliga produkter”.

Visst är det finfint med kuliga rubriker, men visst vore det kul om rubriken åtminstone inte förvanskade innehållet i artikeln.

Småpengar jämfört med denna återkallelse

Enligt artiklar i såväl DN som SvD kommer Piratförlaget att återkalla 40.000 expemplar av Liza Marklunds senaste bok ”Nobels testamente”. Enligt Piratförlaget kommer det att kosta ett par hundra tusen kronor, en kostnad som täcks av deras ombrytares försäkringsbolag. (Vad gör en ombrytare?)

Det fick mig i alla fall att tänka på historiens största och dyraste återkallningskampanj, åtminstone för konsumentprodukter. Det var datortillverkaren Dell som skeppat sonybatterier som kunde fatta eld till, hör och häpna, 4,1 miljoner bärbara datorer sålda över hela världen. Kostnaden för hela klabbet beräknades landa på i runda slängar två miljarder spänn!

Det kanske kan vara en tröst för den där ombrytaren som sitter och skäms nånstans. Om du läser detta kan du ju gärna lämna en kommentar och förklara vad du egentligen gör som ombrytare…

I alla fall hittade jag en artikel i NY Times om Dells rekordåterkallelse. Och en finfin bild på en Dellburk som fattade eld under en konferens i Japan. Bilden är hämtad från The Inquirer.

Några säkerhets/dator-nördar gjorde en demo på hur förloppet kan se ut och lade ut det på YouTube. Lyssna särskilt på kommentatorns övertydliga och överdramatiska tonläge under hela det tämligen odramatiska förloppet. Hör bara inledningen, det blir bara värre, men inledningen räcker för den tidsoptimerande. ”The following demonstration is extremely dangerous, don’t try this at home” säger kommentatorn som om dom vore på väg att demonstrera effekterna av ett fullskaligt kärnvapenangrepp. Även de de fjantiga ”yeah” utropen för varje cell som fattar eld i bakgrunden är härligt nördiga och klart hörvärda.

 

Vem tror på den förklaringen?

SvD berättar att pastor Helge Fossmo inte är välkommen tillbaka till sin gamla församling i Kristinehamn, den församling han lämnade för att bli pastor i Knutby och sedermera Knutbypastorn med hela svenska folket.

Att han nekas inträde i kristinehamnsförsamlingen är inget som förvånar. Förvånande är däremot den anledning som kristinehamnsförsamlingen anger. Helge Fossmo nekas inträde eftersom han inte kommer att kunna delta i gudstjänster under en överskådlig tid.

Med tanke på den angivna anledningen utgår jag från att dementa personer, äldrevårdsboende och långtidssjuka inte heller är välkomna i församlingen. De liksom Helge Fossmo saknar möjlighet att delta i gudstjänsterna under en ”överskådlig tid”. Nu är det naturligvis inte så! Församlingen har naturligtvis nekat Helge Fossmo inträde på grund av hans förehavanden med en viss barnflicka och exfruar.

Jag antar att ärlighet inte är församlingens starka sida och inte heller bibelns budskap om förlåtelse. Men det är ju inte så ovanligt att religiösa församlingar låter dubbelmoralen råda när det kommer till att hantera känsliga frågor.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om de kristna fundamentalisterna i Westboro Baptist Church och deras kampanj mot Sverige.

Desinformation och demokrati. Bushadministrationens kampanj

Kan en demokratisk stats myndigheter och regering ägna sig åt desinformation riktad mot den egna befolkningen och fortfarande kalla sig demokratisk? Jag undrar med anledning av en artikel i DN där det framkommit att USA:s militärledning har förvanskat och ljugit om enskilda amerikanska soldaters insatser i kriget mot terrorismen för att skapa hjältar och därigenom få fram en positiv motbild kontra den negativa bild av kriget som Abu Ghiraib-avslöjandena orsakade.

Visst, jag är inte naiv – jag inser att alla stater, demokratiska eller ej, pysslar med liknande saker. Att myndigheter sprider (des)information är inget som bara händer i krigstid eller i USA. Men det jag funderar över är hur långt en sån här kampanj kan gå innan man faktiskt förlorar sin själ som demokratisk stat.

En väljarkår som inte har tillgång till sanningen överhuvudtaget kan inte göra ett medvetet val, det kan nog alla skriva under på. Men hur mycket sanning behöver man innan man kan göra det där medvetna valet – och var står USA just nu.

En undersökning gjord just efter USA:s intåg i Irak visade att 70% (källa på det har du här) av amerikanerna trodde att Irak hade varit inblandade i elfte septemberattentaten. Sjuttio procent!!!!! Om undersökningen gjorts i vilket annat land som helst hade siffran hamnat under 10%, det vågar jag lova.

Med ett folk som är så vilseledda, kan man kalla sig världens mest fria och demokratiska land?

Slutligen kan jag inte undanhålla er den helt underbara bilden av Bush som Imam som jag trillade över när jag letade fakta till det här inlägget. Jag höll på att garva mig av stolen!

Denna g-dräkt är alltså den skyldige. Bild och länkar till information

DN och SvD har båda artiklar som handlar om att försvarsmakten gått ut med ett preliminärt resultat av haveriutredningen av JAS-kraschen i förra veckan. Enligt den utredningen var det pilotens g-dräkt som tillsammans med pilotens rörelser fick planet att försöka skicka ut piloten i omloppsbana. Såväl FMV, som levererat dräkten som Saab vill avvakta med slutsatser.

Pacifist och försvarsmaktskritiker som jag är borde jag egentligen hålla på och raljera som en tok över JAS-kraschen, men det känns inte som om detta är nån större skandal – så jag låter bli det idag. Det får bli en annan gång.

Det enda jag kan notera är att det känns lite sådär halvbra att man startar och flyger JAS-plan bara några hundra meter från bostäder och annat vid vissa flygflottiljer.

Mer information om den skyldige (dräkten):

En ganska informativ sida som en entusiast satt ihop om den g-dräkten hittar du här. Sajten militärtekniska.se har en väldigt omfattande informationsbroschyr om dräkten tillgänglig för allmänheten. Den kan ni ladda hem här.

Bilden till vänster kommer från en misslyckad flygshow med ryska MIG-29:or. Två MIG-29 kolliderade i luften under en flygshow i Tjejtjenien 2002. Det har alltså ingenting med JAS eller denna olycka att göra, men det är en ganska häftig video. Här kan ni se videon som visar sekunderna innan han skjuter ut sig. Det måste röra sig om tiondels sekunder innan smällen som piloten lyckas skjuta ut sig. Man ska ha tur ibland.

Konspirationsdokumentär – Oil, Smoke & Mirrors

Jag såg en skön konspirationsdokumentär ikväll – Oil, Smoke & Mirrors. En välproducerad och rätt bra dokumentär som går ut på att kriget mot terrorismen och hela elfte septemberdramat var en del i en större plan för att säkra oljetillgångar inför det som kallas Peak Oil – eller oljeproduktionstoppen. En rätt svårköpt konspiration om ni frågar mig…

Peak Oil är den punkt i tiden då förmågan att producera olja når sin topp – efter Peak Oil är olja en bristvara, vad det kommer att innebära för vårt sätt att leva i väst kan ni ju fundera på. Engelska wikipedia förklarar Peak Oil här (utförligt!) Svenska förklaringen är kortare och finns här.

Oavsett vad man tycker om konspirationsteorin, själv är jag oerhört skeptisk, så är det kul med konspirationsteorier. När dokumentären dessutom är snyggt upplagd och välgjord med långa intervjuer kan den ses som ren underhållning också, med behållning.

Men som sagt, varning för konspirationsknas…

Kolla in filmen hos Google Video: http://video.google.co.uk/videoplay?docid=8677389869548020370

Kryptonit – jadarite. Stålmannens nemesis, fakta och länkar

SvD:s toppnyhet för dagen är att en mineral som har samma beståndsdelar som kryptonit, mineralen som är det enda som biter på Stålmannen. Förutom Lois Lane då… Fyndet ska ha gjorts i Jadar, Serbien därav namnet Jadarite. Namnet kryptonit är som bekant redan upptaget av grundämnet med det namnet.

Nåväl, nyfiken som jag är så har jag tagit reda på mer om kryptoniten, förlåt, jadariten. Wikipedias engelska utgåva skriver om den här. Mineral databasen mindat har en artikel om mineralen här. Sedan kan jag inte undanhålla engelska wikipedias mycket informativa artiklar om kryptonit och stålmannen och sist men inte minst stålmannens officiella hemsida.

Nyheter är både underliga och roliga ibland.

Egoismens idioti – jag blir så illa berörd!

DN levererade en tråkig nyhet idag. Nån paltskalle till tjuvjägare har skjutit en av de sista amurleoparderna. Kvar finns nu sex eller sju honor och tre gånger så många hanar i vilt tillstånd, enligt DN. Wikipedia hävdar att 35-40 amurleoparder finns kvar. De jagas för sin päls och sitt skelett, som tydligen går att kränga. Men enligt DN förföljs de också av tamdjursägare – på den punkten är skillnaden mot vår egen varg är inte så stor med andra ord.

Jag blir så frustrerad av att läsa sånt här. Det går ju inte ens att argumentera mot detta. Inte heller kan jag göra något för att ändra eller påverka utvecklingen. Jag får sitta här 400 mil bort och bara titta på.

Kommer ni på nåt vettigt så säg till!!!

Information:

http://www.amur-leopard.org/ – Sida om Amurleoparden och programmet för att rädda den.
Wikipedias engelska artikel om amurleoparderna.
WWF Sverige nämner ett ökat skydd för amurleoparden i denna artikel

Dagens roligaste nyhet – Cpt. Kirks födelsestad hittad!

SvD Berättar om dagens knäppaste nyhet. Staden Riverside i Iowa har behov av turister och har, tycker jag, kommit upp med årets hittills knäppaste förevändning för att locka besökare. Man har helt enkelt beslutat sig för att den klassiska Star Trek-kaptenen Captain Kirk kommer att födas här år 2228. Eftersom det finns ensjujäkla massa Trekkies här i världen räknar man med ett välbehövligt uppsving för stadens turism. Och helt ute och cyklar är man ju inte, Captain Kirk föddes enligt tv-serien i just Iowa. Dessutom har man fått tv-seriens skapare Gene Roddenberry att välsigna utnämningen.

Roligt, kreativt, vansinnigt och antagligen ganska smart…

Lite mer information. Engelska Wikipedia har redan en artikel om staden och dess ambitioner att vara den plats där Cpt. Kirk kommer att födas om en sisådär 200år

Schyman på TV 8 – mycket ska man se. . .

Enligt medier idag ska Gudrun Schyman börja som programledare på Stenbecksägda TV 8. Mycket kan man säga om Schyman, men man kan aldrig anklaga henne för att hålla fast vid gamla värderingar i förändringens tider. De verkar vara lika löst sittande som hos vilken annan tvålpolitruck som helst. Så länge man får vara i rampljuset och drar in lite deg tycks vad som helst vara ok.

Till hennes försvar ligger ändå att det är just TV 8 av stenbeckssfärens alla tv-kanaler. Kanalen verkar ju vara en ganska seriös satsning på samhällsbevakning och dokumentär tv. Tyvärr har jag inte kanalen själv så jag kan bedöma den själv, men de lyckades ju landa Lars Adaktusson hos sig här i vintras och de har ju sedan tidigare även Erik Arnér på lönelistan.

Artiklar:

DN, SvD

Vem vill ha en kamphund och varför?

Visst är det lustigt med kamphundar. Av ägarna framställda som änglar och ljus om de sköts på rätt sätt. Av kritikerna likställda med ett laddat vapen. Sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt emellan, som vanligt. Eftersom jag mest har medierapportering till grund för min åsikt om kamphundar är jag böjd att tycka att svenska bostäder gör rätt i att förbjuda boende i deras fastigheter att ha kamphundar i sina lägenheter.

I ett försök att nyansera informationsbilden har jag idag försökt att skaffa mig en mer balanserad bild av kamphundarna. Tyvärr känns det känns som om den mesta information jag hittar är partsinlagor från antingen motståndare eller förespråkare.

Men oavsett kamphundens allvarliga farlighet – visst är det väl så att det finns fler som är rädda, kanske rent av skräckslagna av tanken på att möta en ilsken kamphund i sin trappuppgång, än de som upplever kamphunden som ett positivt inslag i boendemiljön? Jag tror att kamphundsförespråkarna är i numerärt underläge i denna fråga med råge.

Jag är dock inte okluven på något sätt. I en förlängning känns det olustigt om fler och fler vanor, hobbies, husdjur eller beteenden blir förbjudna av huresvärdar. Går vi i sådana fall mot ett tråkigare, mer uniformt och likriktat samhälle? Kanske…. Framtiden får visa det.

Artikel i DN, SvD, SvD

Lästips för den som vill veta mer:

kamphund.se – en pro-kamphundsida som kan vara bra att läsa för att balansera mediebilden. Informationen där får ändå inte mig att byta uppfattning, men jag känner att jag är bättre informerad i alla fall.

Wikipedias läsvärda artiklar: Svenska om pitbull, Engelska om pitbull, Svenska om kamphundar,

Jag kanske är gammaldags, men. . .

Känns det inte jäkligt skumt med delar av globaliseringen? Är det inte rent ut sagt helt vansinnigt hur det har blivit – inte minst ur ett ekologiskt perspektiv.

I dagens DN skriver man om att polska jordgubbsodlare nu måste söka arbetskraft i Kina för att få tillräckligt mycket arbetskraft till det rätta priset inför årets säsong. Det ser väl ut ungefär så här:

Svenskar är för dyra att anställa – så man lejer en bunt polacker att renovera badrum i Sverige, bla. detta leder till att polacker blir en bristvara i Polen. Då plockar man in ett gäng kineser för att sköta jordgubbsplocket där. På grund av detta uppstår kanske arbetskraftbrist i Guangdong i Kina och då tar man till kineser från landsbygden i Kina dit.

Det kanske är alldeles lysande på något vis som jag inte förstått. Kanske kan någon marknadsliberal läsare hjälpa mig att inse storheten i detta. Men det kräver nog en debattör av världsklass för att få mig att inse storheten och fördelen med nästa globaliseringssyptom. Norsk lax, läs vidare…

Ett ekologiskt och moraliskt totalhaveri är den totalt vansinniga resan som din middagslax gör innan den hamnar på din tallrik.

Så här går karusellen – och det är verkligen en helt otrolig karusell:

I Norge smäller Steinar upp en laxodling i sin fina fjord, han har just fått focken på sin gamla oljeborrplattform och är i behov av lite deg. Problemet är att han måste mata laxen med något. På andra sidan jorden sitter chilenaren Jorge på en fiskebåt och kan dra upp stillahavsfisk i mängder för nästan inga pengar alls. Eftersom det är svinbilligt att frakta saker här i världen så köper Steinar sitt foder där.

Det resulterar i den första resan över jordklotet för din middagslax. Denna resa går flera gånger, eftersom en lax äter flera gånger sin egen slaktvikt innan den tas upp för att bli mat. När det så är dags för att ta upp laxen visar det sig att norrmän är en smula dyra att anställa och eftersom bränsle är tokbilligt i vår galna värld så skickar Steinar laxen infryst till en fabrik på andra sidan jorden (nästan), i Kina.

På en fiskefabrik i Shanghai står Huang Lo och tinar upp och filear norsk fisk för 20 spänn per dag. Om laxen sedan hade ätits upp i Kina hade väl historien kunnat sluta här, men icke! I Kina skulle inte en jävel ha råd att äta den här laxen så Huang Lo och hans polare packar in laxen i en låda och skickar den nedfryst tillbaka till en packanläggning i Holland. Där packas laxen in i förpackningar anpassade för de olika Europeiska mat kedjorna och skickas i lastbil hit tillbaka upp till Norden och hamnar i din Ica butik. Det var en resa på ett par tusen mil eller så, men visst var det värt det, eller?

Mer information om spökbåten.

Såväl DN som SvD skriver om den mystiska segelbåt som påträffats utan besättning och med sönderrivna segel utanför Australiens kust. Bägge tidningarnas artiklar är ganska kortfattade och innehåller ganska lite info. Här har jag samlat lite mer information om båten och händelsen.

Om båten och sökandet efter besättningen:

The Australian har en artikel där man rapporterar från sökandet efter besättningen.

Australiensiska The Courier har också en artikel. I slutet uttalar sig dottern till en av de försvunna.

Även The Guardian skriver lite mer om händelsen

Relaterad information.

Mary Celeste, fartyget som försvann 1872 och omnämns i flera av artiklarna ovan. Wikipedia engelska, Wikipedia svenska.

Arlie Beach, stället besättningen startade sin resa från.

Reinfeldt och Bush pratar klimatfrågor, snillen spekulerar.

Nu ska miljöexpertisens frontfigurer mötas för ett djuplodande samtal om klimatfrågan. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i det rummet. Jag antar att det blir ungefär som att höra Linda Rosing och Robbinson Robban träffas för att diskutera kärnfysik.

Bush som så sent som för några år sedan förnekade koldioxidutsläppens påverkan på klimatet har nog valt att bjuda in Reinfeldt för att inte behöva framstå som okunnig. Reinfeldt har ju som bekant inte heller rosat marknaden med insiktsfulla inlägg i miljödebatten.

Läs DN:s artikel eller SvD:s artikel om denna dagens roligaste nyhet.

Ibland är nyheter bra roliga!

Slutar med ett par bilder:

Först ett utklipp om Bushs förnekelser…

och slutligen en bild från familjen Bushs årliga barbeque på Camp David:

Förnuftet får råda – Metallica får sitt namn godkänt

Skatteverket har tagit sitt förnuft till fånga i den rätt skrattretande historien med den lilla flickan som inte skulle få heta Metallica. SvD och DN skriver idag om att skatteverket dragit tillbaka sin överklagan av länsrättens beslut om att godkänna namnet.

Jag kan tänka mig drivor av namn som säkert är helt OK för skatteverket, men som skulle vara betydligt värre att döpa ett barn till idag. Vad sägs om namn som Adolf eller varför inte Saddam.

Låt föräldrar själva välja namn på sina barn i största möjliga utsträckning. Man måste ha som grundinställning att föräldrar vill sina barn väl och bara gå in och toppstyra i extremfall, Metallica är inte ett extremfall. Kort och gott – Skatteverket ska inte vara smakpolis.

Länkar:
En äldre SvD-artikel om samma tjej.
DN:s artikel om samma sak.

…och vi får billiga skruvdragare

Så gott som dagligen läser vi i tidningarna, hör på radio och ser på TV hur kinesiska fabriksarbetare skadas eller dödas på sina arbetsplatser. Vi blir ibland lite illa berörda av det, nu senast var det dryga trettiotalet kinesiska stålarbetare som brändes ihjäl sedan 1500º C varmt stål spillts ut och flödat in i deras omklädningsrum. Läs DN:s artikel.

Någon annan gång är det frågan om människor som får dammlunga av att såga gatsten och en tredje gång kan det vara frågan om människor som jobbar i giftiga miljöer utan skyddsutrustning.

Det är väldigt sällan som media, eller vi själva för den delen tar tanken ett steg vidare och funderar vilken roll vi själva spelar i allt detta. Vanligtvis nöjer vi oss med att skruvdragaren med nickel-kadmiumbatterier kostar 199 spänn på Rusta.

För varje år som går ökar vår handel med Kina utan att vi ställer rimliga krav på sjyssta förhållanden i deras fabriker. Nästa gång du glädjer dig åt att kunna köpa ett set skruvmejslar för 19 spänn på Clas Ohlson kan du samtidigt skänka en tanke till de som tillverkat dessa och ta en funderare på vilka villkor, löner och annat som måste råda i fabriken för att kunna kränga dem till detta pris i Sverige inklusive moms, tull och frakt från andra sidan jorden.

Breaking News!

I Boden har man i alla fall inte nyhetstorka! Det jag tycker är märkligast av allt är att såna här nyheter inte når riksplanet!?! I alla fall borde något rikstäckande medie ha uppmärksammat detta. Kanske ytterligare ett tecken på osund stockholmsfixering.

Läs artikeln!

Slut på trassel med hörlurssladden. – Kolla in videon!

Jag snubblade över en snorenkel och bra metod för att linda ihop hörlurs-/headsetsladden när man har sin mp3-spelare eller mobil i fickan. Det går på några sekunder och sparar all frustration som uppkommer av att försöka dra upp en hel portion spaghettitrassel ur fickan när man behöver svara i mobilen eller vill få upp spelaren lite kvickt.

Kolla in videon och lär (klicka på bilden!)

Castro och Kuba är ständigt på tapeten.

Det senaste är granskningsnämndens dom där man fällde SVT:s temakväll som sändes den 2:a december ifjol. Redan då, vid sändningen blev valet av ingående program mycket omdiskuterat, främst i borgerlig press, men även på andra håll. Man menade att kritiken som finns mot Kubas hantering av opposition och yttrandefrihet inte fick tillräcklig plats till förmån för inslag som förmedlade en positiv bild av Kubas politiska system i allmänhet och Fidel Castro i synnerhet.Kommer ni ihåg tablån? Så här såg den ut:

• Historien skall frikänna mig. En bearbetad version av en dokumentär från 1976 där ett svenskt filmteam fick möta Fidel Castro. Efter programmet intervjuades en av upphovsmännen, Dick Idestam-Almquist, om förhållandena när filmen spelades in. (1 timme och 15 minuter)
• Studiosamtal med Anja Karlsson Franck, debattör, och René Vázques Diaz, författare (ca 10 minuter).
• Comandante. Amerikansk dokumentär från 2003 om Fidel Castro (1 timme och 30 minuter).
• Käre Fidel. Tysk dokumentär från 2001 om en kvinna som i sin ungdom hade en kärleksaffär med Fidel Castro (1 timme).

Kritik riktades mot såväl Historien skall frikänna mig och Comandante som båda låter Fidel Castro själv lägga ut sin bild av revolutionen och situationen på Kuba tämligen oemotsagd. Dessutom förekom en del kritik mot sammansättningen av panelen och samtalets inriktning under studiosamtalet – som av vissa ansågs vara för okritiskt även det.

DN:s TV-krönikör Mikael Lindström skrev ilsket och DN publicerade även en TT-artikel om kritiken dagarna efter temakvällen. Aftonbladets Yrsa Stenius var av en annan uppfattning i sin krönika. I expressen skrev Maeliz Orrego Rodríguez en ilsken artikel. Göran Greider försvarade SVT i Metro.

Som synes finns det, inte helt oväntat, en viss korrelation mellan skribentens position på höger-vänsterskalan och uppfattnigen om vad som är en rättvisande bild av Kuba. Tyvärr blir det nästan alltid så. Debatten förs inte utifrån en opartisk och objektiv utgångspunkt utan i det klassiska höger-vänsterperspektivet.

Nu instämmer granskningsnämnden i alla fall med kritikerna, så här skriver granskningsnämnden i sin dom:

”Granskningsnämnden konstaterar att två av de dokumentärer som ingick i temakvällen var program där Fidel Castro berättade om sig själv och gav sin syn på olika frågor och händelser. ….. . Ett programupplägg där en kontroversiell politisk ledare får föra fram sitt budskap i två långa program under en och samma kväll kräver dock enligt nämndens mening någon form av balanserande inslag. Vissa kritiska synpunkter på Fidel Castro och hans regim kom i och för sig fram i temakvällens studiodel, men frågan om exempelvis mänskliga rättigheter på Kuba berördes varken i denna del eller på något annat sätt under sändningen. Granskningsnämnden anser därför att sändningen strider mot kravet på opartiskhet. ”

Länkar förutom de som finns invävda i texten ovan:

Artiklar i SvD och DN om granskningsnämndens dom
Granskningsnämndens dom